Begravning
Jag är snart 25 år, jag har varit på 8 begravningar. Idag blir min 9e. Jag har verkligen börjat förstå att man inte är odödlig. Det är konstigt. För några år sen fanns knappt döden för mig. Idag är den så tydlig. Stöter på den både i jobbet och i det privata. Jag har inom bara några månader förlorat två i cancer. Först min älskade farbror. Lungcancer. Nu Martins morbror. Cancer i svalget. Dom båda hade många år kvar att leva egentligen. Men sjukdomen tog dom båda. Vilken sjukdom egentligen. Fast många idag överlever oxå.
Jag har börjat förstå att alla mina nära och kära kommer aldrig leva för evigt. Jag kommer oxå att dö en dag. Det som skrämmer mig mest är att alla går vi ensamma till döden. Det finns ingen som stöttar en och håller en i handen när det är otäckt. Man kommer att stå där själv. Så som vi blivit skapta. Det skrämmer mig.
Så vi borde ta vara på varje dag vi har med våra älskade, nära och kära, vänner och bekanta. Vi vet aldrig när dagen kommer. Vi kanske inte ens kommer att vara förberädda. Det skrämmer mig.
Jag har börjat förstå att alla mina nära och kära kommer aldrig leva för evigt. Jag kommer oxå att dö en dag. Det som skrämmer mig mest är att alla går vi ensamma till döden. Det finns ingen som stöttar en och håller en i handen när det är otäckt. Man kommer att stå där själv. Så som vi blivit skapta. Det skrämmer mig.
Så vi borde ta vara på varje dag vi har med våra älskade, nära och kära, vänner och bekanta. Vi vet aldrig när dagen kommer. Vi kanske inte ens kommer att vara förberädda. Det skrämmer mig.
Kommentarer
Trackback