Lina bloggar

"att ingen kommer att döda dig."

Men just nu känns det som jag har kniven mot strupen. Gör jag inte rätt kommer piskan att komma fram. Är det inte mer vettigt att alla ska må bra och att man ska slippa känna krav mot sig hela tiden? Visst ska det finnas krav, men de ska vara rimliga och man ska inte behöva må dåligt av dem. Kraven jag hade på mig i höstas var så man kunde hantera dem. Men nu är det inte roligt längre. Det här är helt andra som inte går att hantera, och jag vet inte vad jag ska göra med människan som ställer dessa. Men det är inte mitt fel att denne är som den är. Jag kan bara vara mig själv och vara öppen och inbjuda till en tvåvägskommunikation.